Separation
Det har ekat tomt. Jag har haft ett riktigt bakslag och isolerat mig.
Det är så mycket som kommer ikapp mig som jag bara valt att tränga undan förut. Jag som alltid ska vara så stark. Det är alldeles för enkelt att slänga gamla lik i garderoben men tillslut så ramlar allt ut över en. Och ja, det har hänt. Och när tidvattnet rinner undan så står man där naken.
Ibland är det så mycket tankar och jag kan inte sortera dom. Det jag just nu sörjer är separationen jag gick igenom. Där och då var hela vår relation som en stor varböld som pulserade för att till slut sprängas. Jag flyttade och började snickra på mitt liv. Tog upp kontakten med lite gamla vänner och fick ett par nya på köpet. Det är jag tacksam för!
Jag har bara kört på för att slippa känna. I början var det en riktig befrielse att vi gick isär. Vi hördes inte av så mycket förutom kring barnen så allt fick lägga sig. Jag valde att ta kontakt med familjerätten för att göra en överenskommelse kring barnen som finns på papper för att vi inte skulle kunna tjafsa om det och det har inte varit ett enda tjafs om barnen sedan dess. Faktum är att vi inte direkt varit osams efter det heller. Något litet tjafs men inga hårda ord och inget gormande eller höga toner.
Det är det här jag sörjer. Om båda bara hade varit lite jävla smarta istället för att vara två ihärdiga surskallar som skulle ha rätt så kanske livet hade sett annorlunda ut idag.
Idag lever vi på varsitt håll och ingen av oss har en ny partner. Vi umgås emellanåt och äter mat ihop med barnen och det svider något äckligt i hjärtat. Jag vill ha min lilla familj men det är inte så enkelt. Vi båda har ju sårat med hårda ord. Med elaka handlingar. Svek.
Inte nu otrohet och sådant men med andra saker.
Jag har gjort en enorm resa sedan separationen. Jag är lugnare idag och mer klartänkt. Allt behöver inte vara svart eller vitt. Man kommer långt med kompromisser och vissa saker är bara bättre att vara tyst om. Man behöver inte diskutera allt och det finns inte svar på allt.
Jag vet att jag tar mycket mer ansvar för barnen och att han prioriterar annorlunda. Jag kommer inte kunna ändra på det men tids nog så kommer han inse vad det är han gått miste om. Jag har försökt ändra på honom vilket ledde till många konflikter precis som han tryckte på punkter där jag blev explosiv.
Idag har jag accepterad hans arbete och hans sätt att leva. Och jag saknar honom. Äckligt mycket.
Men jag är ändå tacksam, vi har en fin kompisrelation och ställer upp på varandra.
Det är så mycket som kommer ikapp mig som jag bara valt att tränga undan förut. Jag som alltid ska vara så stark. Det är alldeles för enkelt att slänga gamla lik i garderoben men tillslut så ramlar allt ut över en. Och ja, det har hänt. Och när tidvattnet rinner undan så står man där naken.
Ibland är det så mycket tankar och jag kan inte sortera dom. Det jag just nu sörjer är separationen jag gick igenom. Där och då var hela vår relation som en stor varböld som pulserade för att till slut sprängas. Jag flyttade och började snickra på mitt liv. Tog upp kontakten med lite gamla vänner och fick ett par nya på köpet. Det är jag tacksam för!
Jag har bara kört på för att slippa känna. I början var det en riktig befrielse att vi gick isär. Vi hördes inte av så mycket förutom kring barnen så allt fick lägga sig. Jag valde att ta kontakt med familjerätten för att göra en överenskommelse kring barnen som finns på papper för att vi inte skulle kunna tjafsa om det och det har inte varit ett enda tjafs om barnen sedan dess. Faktum är att vi inte direkt varit osams efter det heller. Något litet tjafs men inga hårda ord och inget gormande eller höga toner.
Det är det här jag sörjer. Om båda bara hade varit lite jävla smarta istället för att vara två ihärdiga surskallar som skulle ha rätt så kanske livet hade sett annorlunda ut idag.
Idag lever vi på varsitt håll och ingen av oss har en ny partner. Vi umgås emellanåt och äter mat ihop med barnen och det svider något äckligt i hjärtat. Jag vill ha min lilla familj men det är inte så enkelt. Vi båda har ju sårat med hårda ord. Med elaka handlingar. Svek.
Inte nu otrohet och sådant men med andra saker.
Jag har gjort en enorm resa sedan separationen. Jag är lugnare idag och mer klartänkt. Allt behöver inte vara svart eller vitt. Man kommer långt med kompromisser och vissa saker är bara bättre att vara tyst om. Man behöver inte diskutera allt och det finns inte svar på allt.
Jag vet att jag tar mycket mer ansvar för barnen och att han prioriterar annorlunda. Jag kommer inte kunna ändra på det men tids nog så kommer han inse vad det är han gått miste om. Jag har försökt ändra på honom vilket ledde till många konflikter precis som han tryckte på punkter där jag blev explosiv.
Idag har jag accepterad hans arbete och hans sätt att leva. Och jag saknar honom. Äckligt mycket.
Men jag är ändå tacksam, vi har en fin kompisrelation och ställer upp på varandra.